Jenny

Min sömn är helt hopplös, blir så frustrerad när jag vet att jag måste sova men det går inte. Jag är så nervös att åka till Lund, blir illamående bara jag tänker på det. Hade lust att boka av allt och stanna hemma och må så här resten av livet hade varit mycket bättre. Men det är ju såklart inget liv.

Jag har aldrig varit så här nervös förut och tårarna kommer så fort jag tänker på det. Försöker se det positiva och inte tänka så mycket men det är svårt, känns som att allt kan gå snett. Jag har ju inte direkt haft turen på min sida. 

 

Sist jag och pappa åkte ner för att göra min adblation, så blev jag dålig redan på Arlanda fick hårda hjärtklappningar och pulsen låg på 250 så det vara att kalla på hjälp och åka med ambulans in till Karolinska, i ambulansen elkonvertera dom mig men det hjälptes inte. Fick ligga över på karolinska en natt, dagen efter blev det ambulansflyg till Lund. Då hade man ju stora förhoppningar på operationen och kände att man kunde pusta ut för nu var vi på plats. Men det blev en misslyckad operation, dom kunde inte hitta mitt centrum i hjärtat så det var bara att sy ihop igen. Och då var jag vaken hela tiden och var vid medvetande så jag hörde allt vad dom sa och det var inte kul. Den smärtan som jag kände då vill jag aldrig uppleva igen, det kändes som att jag hade lika gärna hade kunnat dött man känner sig så tom, arg, besviken, ledsen. 

 

Det är säkert därför jag är så rädd och nervös nu. Jag åker inte dit med några som helst förhoppningar, det enda jag vet är att det är Sveriges bästa läkarteam och dom är specialister. Dom har haft läkarkonferans om mig och dom är välförberedda och att det finns en plan b. 

 

Den här gången följer inte pappa med utan det blir Tobias. Jag är så tacksam mot Tobias han har stöttat mig hela tiden och funnits vid min sida. Det betyder enormt mycket och jag är så glad att jag har han vid min sida <3