Jenny

Jag har sagt upp mig från mitt jobb och har slutat därifrån för en vecka sen. I 10 år har jag jobbat inom Coop började jobba när jag var 16 år. Det har varit en lärorik tid som har bjudit på mycket skratt,glädje,fina kunder, nya bekantskaper, även tårar många gånger. 

 

Men nu så väljer jag att gå vidare och göra annat, fråga inte vad för det vet jag inte själv ännu. Men ibland måste man kasta sig ut utan vingar och prova på annat. Många tycker säkert att jag har gjort ett hel dumt val och hur man kan säga upp sig från ett fast jobb utan att gå till ett annat. 

 

Jag har varit svårt sjuk i 4 år och min pappa dog för 1 år sen. Jag såg hur ett liv kan släckas på bara några få minuter och det gäller att man tar vara på livet medans man kan.Det enda jag önskade när jag låg i sjukhussängar var och varan dag, var att bara jag får bli frisk så jag kan börja leva göra alla roliga saker som jag vill i mitt liv. Jag ser nog livet på ett litet annat sätt än vad kanske vanliga friska människor gör.

 

Det blir så lätt att man bara lunkar på i sitt vanliga ekorrhjul typ jobba,äta,sova men jag vill mer i livet! Självklart förstår jag att man måste jobba och jag älskar verkligen att jobbà. Men Coop och jag var klara med varandra!

 

Nu ska jag vara ledig hela sommaren och bara njuta, hitta mig själv igen. Jag ser det som ett försenat sommarlov som jag inte hade under min tonårsperiod :) 

 

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv och jag är verkligen spänd på vad det blir. Hittills har det här året bjidiot på många överraskningar!  

Man glömmer så lätt vad man har varit med och lever livet i 380 man ska fara hit och dit. Prestera bra på jobbet, vara en bra vän,flickvän,dotter,barnbarn,syster. Jag försöker verkligen leva som jag alltid har gjort innan jag blev sjuk men kroppen säger stopp mycket tidigare nu. Några veckor klarar jag av det sen åker jag på förkylning och ligger halvt döende och undrar varför varför? 

 

Jag tror jag vet vad största boven är och det är jobbet, det är stressen, prestations ångesten. Jag har aldrig riktigt kom in där nu sen jag började igen. En del av mig kan bli lite ledsen av det för jag vet att jag kan så mycket mer men allt blir bara fel, andra delen av mig står redan utanför Coop och väntar på nått annat. 

 

När man har varit i helvetes karusellen vill man aldrig mer in i den. Den ångesten som jag får ibland är så hemsk jag vill bara gråta, slåss men mest vill jag bara fråga varför? Folk säger att tiden läker alla sår bullshit vill jag säga till dom människorna. Likdant är det att när det har gått 1 år så blir allt mycket bättre. Eeeh nej det blir det inte saknaden blir bara större och det gör lika ont i hjärtat om inte mer. Jag hoppas att jag en dag kan få känna mer glädje till livet och kan tillåta mig själv att skratta lite mer. 

Idag är det långfredag och 1 år sen jag fick dödsbesked. Det värker i hela kroppen och ont i hjärtat får jag av sorg o saknad. Helst av allt hade jag viljat dra täcket över huvudet och ligga i sängen hela dagen, men jag måste jobba. 

 

Saknaden är så stor och jag hade kunnat göra vad som helst om jag bara fick krama om pappa en sista gång. Han har slutat och visa sig i mina drömmer och även om det har varit jobbigt och ledsamt så har det även gett en liten tröst. 

 

Jag hoppas att du mår bra pappa och får träffa din pappa där uppe. Jag hoppas att du tittar in hos oss i stugan och att jag får känna din närvaro där, det skulle betyda så mycket. 

 

Var rädd om varandra! På ett ögonblick kan hela ens liv förändras. 

Jag var väldigt nervös på onsdan när jag skulle flyga till Stockholm och möta upp dom från Skåne på centralen, så där nervös som man är första gången man ska på dejt nervös. Men jag hade inget att vara nervös över alla var så goa och trevliga. 

 

Jag har fått möta människor som är min situation alla frågor och funderingar man har fick jag svar på, fått höra intressanta livs historier och fått träffa väldigt fina människor.

 

När vi alla satt i jaccuzin och badade så hade alla ett ärr mellan brösten och bara det var en sån häftig känsla av och se där var man inte unik utan en i mängden. Jag har aldrig mått dåligt över mitt ärr har kunnat ha bikini och badat som alla andra, har jag träffat en pojkvän så har jag aldrig skämmas av att klä av mig. Men det var ändå häftigt och få se. 

 

Vi pratade inte bara tunga samtal utan pratade om allt möjligt. Vi åkte skidor och hade det bara det gött. Mitt självförtroende steg verkligen och jag är så glad att jag tog chansen och for på det här. Jag behövde verkligen det här.

 

 

Alltså mitt immunförsvar är ju värre än dagisbarnen just nu. Sjuk för tredje gången på mindre än en månad! Vad är det här? 

 

Ute är det klarblå himmel och plusgrader och strålande sol men jag låtsas som att det snöar lala. Det kliar i mina fingrar att fara upp på dundret men idag måste jag vila är ju bara 3 dagar kvar tills jag åker till Åre! Jag är så nervös över att träffa alla människor men det blir säkert bra, 2015 skulle ju vara året jag antog utmaningar så det blir nog bra :) 

 

Nu blir det att snörvla vidare och pimpla the!

Den här veckan är som min första riktiga jobb vecka och ja vad ska man säga? Det är tungt och tufft jag är helt färdig. Blir så arg och frustrerad när jag känner mig pigg i huvudet men kroppen bara skriker vila och nånstans i bakhuvudet känner jag att det här är för mycket för mig just nu. Jag klara inte av tempot även om jag försöker att ta det väldigt lugnt. 

 

Jag hade tänkt storstäda och pyssla om hemmet nu i veckan när jag är ensam men jag hittar inte orken. Det är så trist det här och jag blir så besviken på mig själv för jag vet att jag kan så mycket mer. Nu måste jag styra om allt och hitta ett bättre koncept för mig så jag får min återhämtning plus att få komma tillbaka till vardagen bättre. För fortsätter det såhär är jag tillbaka på ruta 1 igen.

 

 

Jisssies vilken träningsvärk jag har benen och armarna känns som spagetti, det är nog min slalom åkning som har gjort sitt :) Tanken på att jag ska stå i 5 timmar idag gör mig gråtfärdig haha! 

 

Det är så kul och åka slalom och det bästa köpet var att köpa ny utrustning åt mig det blir så mycket roligare med nya saker :) Nu är det bara 2 veckor kvar tills jag ska till Åre och skidor vad jag ser framemot det. 

 

Nu ska den här tanten försöka göra lite nytta här hemma innan eftermiddags passet drar igång! 

Imorgon är det dax det som man har väntat och längtat till i 1 års tid. Jag talar om längdskidåkningen imorgon drar VM igång och jag hoppas att det blir ett väldigt lyckat mästerskap som det blev i OS :) Jag hoppas det bjuds på nervositet,tårar,glädje för min del ;) 

 

Blev erbjuden att åka till Falun nästa vecka några dagar men jag var tvungen att tacka nej då jag ska till Åre. Jag får heja fram dom genom tv:n istället :)

 

Så imorgon är ljusen tända tekokarn är fulladdad och jag är startklar nu hoppas vi på medaljregn! :) 

 

Go sweden!

 

 

Ibland har jag bara lust att packa en väska och åka bort själv. Få vara ifred med alla tankar och reflektera över allt i lugn och ro. Känns som att jag inte riktigt kan det här. Jag får dåligt samvete hela tiden för att jag är en dålig stora syster, en dålig kompis, dålig för att jag inte orkar hälsa på folk. Hela tiden har jag dåligt samvete. Samtidigt kan jag vara så less på att jag måste hela tiden svara i telefon annars blir folk oroliga att det har hänt nått med hjärtat. Tänk och få sitta på en strand och bara vara? Eller jag hade kunnat vara varsomhelst bara jag fick vara ifred.  

 

Jag har så mycket ilska och tårar inombords, det känns som att jag är en tickande bomb ibland. Men jag kan aldrig visa det utåt att jag är ledsen och skit förbannad och vill bara slå på saker. Det blir som ett skal. Jag känner ju att jag hade behövt få vara allt det där men det går inte. 

 

På tisdag klockan 8.30 stämplar jag in på jobbet för första gången 9 månader. Förstå att i 9 månader har jag varit hemma lika länge som man har en bebis i magen. Nu har ju inte jag haft en bebis i magen, utan jag har istället kämpat mot min sjukdom, sorgen. Det har varit mörka månader, många tårar,många nätter som man har legat sömnlös. Men nu börjar det se lite ljusare ut. Och det känns skönt att börja få in vardagen i livet igen.

 

Nu kommer jag inte kunna gömma mig lika lätt för folk om jag känner mig lite deppig. Tidigare har det ju varit så lätt och skylla på orken vilket jag har gjort ibland när jag ska ha träffat nån, då har jag istället lagt mig i soffan och tittat tv. Jag avskyr stora folksamlingar allt som har med kalas ocksånt har jag verikligen undvikt för det har varit så jobbigt. Men nu måste jag kliva upp och gå till jobbet och där måste jag vara glad det är ett sånt yrke jag har. Men det är med pirr i magen. Den största rädslan jag har nu är om en kund skäller ut mig, hur reagerar jag då? Det kan bli lite vad som helst tror jag. Men jag ska försöka bita ihop. 

 

Jag tänker inte sopa sorgen under matten bara för att jag ska arbeta jag tänker sörja den så länge jag behöver det. Jag är inte en sån person som bara kan sopa under mattan och tro att det löser sig. Jag behöver få prata,prata,prata och gråta. Det tänker jag göra så länge jag behöver. 

 

Det blir nog bra det här. Jag behöver få lite distans och få vara bara vuxna Jenny. 

Äntligen har jag nått positivt att berätta, det kanske är på tiden. :)

 

Ibörjan av Mars ska jag åka med hjärtebarnsföreningen till Åre där vi ska ha konferens, åka skidor och samtala. Vet ni hur underbart det känns? Äntligen få träffa folk i sin egen ålder som har ett hjärtfel. En hel helg med likasinnade som också har gått igenom hjärtoperationer, fått bakslag, krigat för sin rätt. 

 

Der blir nog jätte bra det här!

Så mycket tankar som snurrar i huvudet och speciellt på nätterna. Alla hemska bilder kommer tillbaka om och om igen, jag vill bara att det ska försvinna. Jag vill få sova en hel natt utan att ta en sömntablett eller drömma mardrömmare. 

 

Jag försöker verkligen gå vidare och försöker tänka positivt men det är så jävla svårt. Jag tynger ner folk i min omgivning och allt är bara svart runt mig men vad ska jag göra? Tro mig jag hade aldrig i hela mitt liv viljat vara i min situation, jag hade viljat ha min pappa här och fått vara frisk. Men nu är det så här. 

 

Ibland hade jag bara viljat få åka iväg eller bo borta nånstans ett tag i en annan stad bara för nån månad få verkligen ta tag i mina tankar och känslor och framförallt bara tänka på mig själv. Fast det kallas väl för att fly från sina känslor? 

 

På måndag börjar jag jobba igen, det är med en skräckblandad förtjusning det har gått en lång tid sen jag jobbade sist. Mycket nytt folk och nya saker att lära sig. Blir säkert bra tror jag behöver få in lite rutin i vardagen igen. 

 

Återigen ett depp inlägg men det är så här jag känner och det hjälper mig att få skriva av sig lite. 

Nu har det gått lite mer än 1 månad sen jag kom hem från London. Än så länge ser det bra ut, men jag ropar inte hej än. Tar det väldigt lugnt med aktiviteter och är ännu mycket hemma. Det har ju varit mycket hjärtrusningar det senaste året, så det har satt sig på psyket tyvärr. Men jag tar en dag i taget och försöker leva här och nu! 

 

London i sig var väl sådär och jag känner inte för att åka på nån weekend dit. Det kan ju vara också för att jag var där på tråkigheter och hade en sån enorm dödsångest när jag var där. Var livrädd för själva ablationen och hade räknat med att jag skulle dö. Jag var nog lite drama queen där, men där och då var det verkligen hemskt. Ett annat land och ett annat språk och ett sjukhus som var väldigt gammaldags då kände man sig inte sådär jätte kaxig direkt. 

 

Den känslan jag hade när jag vaknade upp från narkosen och fick se Tobias och Dennis den var helt obeskrivlig det var så mycket känslor på en och samma gång. När jag äntligen fick ringa till mamma och säga "Jag lever" då brast det för mig. 

 

Nu ska jag bara försöka fokusera på bra saker och försöka njuta av att jag får må bra. Förhoppningsvis börjar jag jobba till veckan och det känns skönt jag behöver få komma ut och få lite stimulans. 

Nu har det gått lite mer än 1 månad sen jag kom hem från London. Än så länge ser det bra ut, men jag ropar inte hej än. Tar det väldigt lugnt med aktiviteter och är ännu mycket hemma. Det har ju varit mycket hjärtrusningar det senaste året, så det har satt sig på psyket tyvärr. Men jag tar en dag i taget och försöker leva här och nu! 

 

London i sig var väl sådär och jag känner inte för att åka på nån weekend dit. Det kan ju vara också för att jag var där på tråkigheter och hade en sån enorm dödsångest när jag var där. Var livrädd för själva ablationen och hade räknat med att jag skulle dö. Jag var nog lite drama queen där, men där och då var det verkligen hemskt. Ett annat land och ett annat språk och ett sjukhus som var väldigt gammaldags då kände man sig inte sådär jätte kaxig direkt. 

 

Den känslan jag hade när jag vaknade upp från narkosen och fick se Tobias och Dennis den var helt obeskrivlig det var så mycket känslor på en och samma gång. När jag äntligen fick ringa till mamma och säga "Jag lever" då brast det för mig. 

 

Nu ska jag bara försöka fokusera på bra saker och försöka njuta av att jag får må bra. Förhoppningsvis börjar jag jobba till veckan och det känns skönt jag behöver få komma ut och få lite stimulans. 

Jag är så uppspeedad så jag vet inte vars jag ska ta vägen. Det är så mycket känslor på en och samma gång. Jag har på riktigt en sån dödsångest, känns ibland som att jag inte får luft och ibland vill jag bara kräkas det är lite ångest. Men vem skulle inte vara nervös?!? 

 

Enligt mina läkare så stressar jag upp mig i onödan, dom peppar mig att allt kommer gå bra så jag får väl lita på dom. 

 

Google vågar jag inte ens gå in på och läsa det ger bara mer ångest och det är det sista jag vill ha. 

 

Ska försöka göra så mycket roligt som jag bara kan den här helgen så jag får lite annat att tänka på. 

 

Tyvärr så törs jag inte gå till graven och tända ljus då det alltid brukar trigga igång hjärtat och det vill undvika. Jag vet att pappa förstår mig. 

I tisdags kom äntligen det efterlängtade telefonsamtalet vi har ett datum om två veckor. Jag har gått och väntat på det här i flera månader och nästan gett upp hoppet. Förstå glädjen? Jag grät,skakade,log med hela ansiktet,hoppade jämfota :) Sån otrolig lycka och en stor sten föll från mitt bröst. Men nu gäller det att ladda om och hitta kämparglöden till max. 

 

Tänk att lilla jag från Gällivare ska till London för en hjärtoperation det känns så konstigt och väldigt läskigt på samma gång. 

 

Nu vet jag också att jag kämpar själv, jag måste föra min talan själv. Pappa är inte med mig fysiskt den här gången, men i mitt hjärta är han med mig. Jag ska fixa det här! Jag vägrar att ge upp nu. 

 

Dom här dagarna framöver tänker jag peppa mig och göra sånt som gör mig glad. Lyssna musik,se roliga serier och umgås med folk som jag tycker om. Alla andra mindre roliga saker läggs åt sidan nu måste jag fokusera på mig själv och min hälsa.

 

Såklart har jag andra i min närhet som peppar mig och kämpar med mig, men det var alltid nått speciellt när pappa följde med mig. Jag kunde släppa kontrollen och bara vara sjuk. 

 

❤️

Jag känner mig helt slut i hela kroppen,tårarna bränns under ögonlocken,matlusten är bortblåst och det lilla jag får i mig får jag kväljningar av. 

 

Jag tror det är så här för att jag har gått och spänt mig i flera månader och försökt vara stark och tänkt mycket på andra än vad jag har jag tänkt på mig själv. Igår släppte det lite grann och jag hoppas att det blir bra av det här tillslut. 

 

Nästa vecka ska jag förhoppningsvis åka bort och få tänka på mig själv. Jag måste få ladda batterierna. 

 

Iår var halloween annorlunda. Åkte i fredags till kyrkogården och jag har alltid hört att det är så vackert där och att hela kyrkogården verkligen lyser upp. Men oh my good vad vackert det var jag tappade andan, så himla fint! Jag går alltid en liten omväg när jag ska till pappas grav så jag hinner samla mig lite. När vi närmades oss graven och jag såg alla ljus som lyste på hans grav då kom tårarna det var så vackert men ändå så sorgligt och man tänker alltid varför han?

 

Saknaden blir bara större för varje dag som går, man tänker alltid när ska det kännas lättare? Tycker bara att det blir värre för varje dag som går...Men jag ska kämpa för mig och för pappa! 

 

 

Jag är så less på att jag alltid måste kriga för precis allt. Dom flesta doktorerna lyssnar på mig och vi diskuterar tillsammans. Men så finns dom som bara kör över en utan att lyssna alls.

 

Jag var inlagd förra veckan på intensiven och där tog dom beslut om att byta medicin på mig, "jag sa till dom att det här vill inte lund, nej men vi byter ändå, det här går ju inte längre" säger dom. Vi skickar ett brev åt dom sen och berättar vad vi har gjort. Till saken hör att nu när dom har bytt till den här medicinen så är det inte säkert att jag kan få göra min ablation i London eftersom det tar 6 månader att få ut den här medicinen ur kroppen. Jag gillar Gällivares sjukhus, jag älskar personalen på akuten och iva dom är helt suveräna. Jag gillar en del underläkare också, även överläkarna är helt toppen.

 

Men sen finns det alltid nån besserwisser som ska veta bäst och ta över saker och ting. Jag hatar när det blir såhär. Visst jag är ingen hjärtdoktor, jag är ju inte ens en undersköterska men jag har lärt mig väldigt mycket om det här genom åren. Och det sista min läkare i Lund sa "byt inga mediciner". Så nu sitter jag här med en skitdålig medicin jag mår pyton av den, kan inte ens gå i trappor för då rusar pulsen iväg. Och den doktorn hade tänkt att jag skulle börja jobba nästa vecka hur det nu ska gå.