Jenny

Jag är så less på att jag alltid måste kriga för precis allt. Dom flesta doktorerna lyssnar på mig och vi diskuterar tillsammans. Men så finns dom som bara kör över en utan att lyssna alls.

 

Jag var inlagd förra veckan på intensiven och där tog dom beslut om att byta medicin på mig, "jag sa till dom att det här vill inte lund, nej men vi byter ändå, det här går ju inte längre" säger dom. Vi skickar ett brev åt dom sen och berättar vad vi har gjort. Till saken hör att nu när dom har bytt till den här medicinen så är det inte säkert att jag kan få göra min ablation i London eftersom det tar 6 månader att få ut den här medicinen ur kroppen. Jag gillar Gällivares sjukhus, jag älskar personalen på akuten och iva dom är helt suveräna. Jag gillar en del underläkare också, även överläkarna är helt toppen.

 

Men sen finns det alltid nån besserwisser som ska veta bäst och ta över saker och ting. Jag hatar när det blir såhär. Visst jag är ingen hjärtdoktor, jag är ju inte ens en undersköterska men jag har lärt mig väldigt mycket om det här genom åren. Och det sista min läkare i Lund sa "byt inga mediciner". Så nu sitter jag här med en skitdålig medicin jag mår pyton av den, kan inte ens gå i trappor för då rusar pulsen iväg. Och den doktorn hade tänkt att jag skulle börja jobba nästa vecka hur det nu ska gå. 

 

 

Jag är så otroligt less på att ligga hemma i soffan och titta tv dag ut och dag in. Det känns som att hjärnan går på högvarv hela tiden känns som gröt hela hjärnan. Jag tänker bara hur länge till ska man orka? Innan man helt går in i väggen och blir alldeles galen. 

 

Just nu är det som att kroppen går på sparlåga och jag har helt tappat orken för att kämpa. Jag måste bara få göra nått roligt nåndag typ skratta, vara med vänner. Drömmen hade ju varit och få gå på festival och bara ha kul en hel helg vilken lycka!! Jag vet att jag kommer få tillbaka kämparglöden. Bara man får tänka på nått annat än sjukdom,sorg för några timmar. 

 

I lördags var det 6 månader sen pappa lämnade oss..Tänk att det är 6 månaders sen jag hörde hans röst. Det är en väldigt lång tid...han dyker upp i mina drömmar ibland han är alltid så glad när jag ser han, och han pratar och allt är som vanligt i drömmarna. Sen vaknar man och inser att allt är bara är en dröm och det gör lika ont i hjärtat varje gång. 

 

Jag gick till graven i lördags det är med blandade känslor jag går dit. På ett sätt är det skönt för där kan jag verkligen gråta och prata med han, men jag vet i bakhuvudet att det är stora påfrestningar för hjärtat. 

 

Sorgen är jobbig och det tar tid och det gör ont jävligt ont i hjärtat. 

Känner mig arg och besviken på allt idag. Sjukvården,människor som hugger en i ryggen,papper, telefonen. Allt känns bara piss och jag har bara lust att boka en enkelbiljett här ifrån, släng telefon i älven och bara peka fuck you och hoppa på planet och åka så långt som möjligt bort härifrån. 

 

Men så enkelt ska det ju inte vara. Jag är bara så less på att alltid vara den där snälla duktiga Jenny som alltid ska vara så förstående och tänka på alla andra hela tiden. Jag kräks åt det. 

 

Jag vill bara få lite lugn och ro och få tänka på mig själv. Få andas, ha avslagen telefon, få göra saker som man kan skratta från hjärtat det vill jag göra.!!! 

 

Jag har iallafall fått vara frisk 1 vecka, kunnat gå promenader, fått sova lite bättre det är iallafall guldvärt! :)