Jenny

På tisdag klockan 8.30 stämplar jag in på jobbet för första gången 9 månader. Förstå att i 9 månader har jag varit hemma lika länge som man har en bebis i magen. Nu har ju inte jag haft en bebis i magen, utan jag har istället kämpat mot min sjukdom, sorgen. Det har varit mörka månader, många tårar,många nätter som man har legat sömnlös. Men nu börjar det se lite ljusare ut. Och det känns skönt att börja få in vardagen i livet igen.

 

Nu kommer jag inte kunna gömma mig lika lätt för folk om jag känner mig lite deppig. Tidigare har det ju varit så lätt och skylla på orken vilket jag har gjort ibland när jag ska ha träffat nån, då har jag istället lagt mig i soffan och tittat tv. Jag avskyr stora folksamlingar allt som har med kalas ocksånt har jag verikligen undvikt för det har varit så jobbigt. Men nu måste jag kliva upp och gå till jobbet och där måste jag vara glad det är ett sånt yrke jag har. Men det är med pirr i magen. Den största rädslan jag har nu är om en kund skäller ut mig, hur reagerar jag då? Det kan bli lite vad som helst tror jag. Men jag ska försöka bita ihop. 

 

Jag tänker inte sopa sorgen under matten bara för att jag ska arbeta jag tänker sörja den så länge jag behöver det. Jag är inte en sån person som bara kan sopa under mattan och tro att det löser sig. Jag behöver få prata,prata,prata och gråta. Det tänker jag göra så länge jag behöver. 

 

Det blir nog bra det här. Jag behöver få lite distans och få vara bara vuxna Jenny.