Jenny

Idag är det måndag och jag önskar jag kunde säga "åh vilken härlig måndag" har fått sova ut 12 timmarlyckades jag skrapa ihop. Men kroppen skriker efter mer vila och sömn. Önskar jag var arbetslös den här veckan faktiskt.. Det har blivit för mycket för mig helt klart har inte lyssna på kroppen alls bara kört på och då blir det såhär. Men det är bara att bita ihop och dra på ett leende.

Åh vad jag saknar min Tobias. Vi har inte setts sen i tisdags och längtan är stor efter han. Trodde inte man kunde sakna nån såhär mycket eller vara så fnittrigt kär som man är och vi har ju ändå vara tillsammans i två år och ändå är man som nykär :) Det bara pirrar i hela kroppen. Att kärleken kan vara såhär underbar det är helt otroligt. ///Jenny som är kär&galen.

Idag är det exakt 3 månaders sen jag opererade mig. Och det är nu man kan se om resultatet blev lyckat. Jag mår jättebra och allt fungerar väldigt bra med både jobb och fysiskt. Men som sagt jag ropar inte hej än. Är ledig helgen och fick sån lust och åka till stugan vill måla måla måla! Och mysa och elda lite. Men jag ska på kräftskiva på lördag med Coop tjejerna eller ja nu är det bara jag som är en coopis men gamla coopare. Det blir nog grymt roligt kanske jag unnar mig ett glas vin :) Nu måste jag laga mat suck..

Har haft två såna dagar i rad! Idag tog jag äntligen steget att följa mina drömmar. Har begärt tjänstledigt från januari till mars för att gå min spa utbildning, ansökan är iväg skickat och nu är det bara att börja leta boende. Känner mig så peppad på det här och det är verkligen nånting jag har velat göra i flera år. Och om det var nått jag lovade mig själv när jag var sjuk, att så fort jag blir bättre så ska jag börja följa mina drömmar och inte bara och sitta dagdrömma.

Sen jag och Tobias träffades för två år sen, har jag varit sjuk. Han har aldrig fått uppleva den tjejen. Jag vet inte hur många gånger vi har fått åka in och ut på akuten jag har tappat räkningen och alla samtal med doktorer både här i Gällivare, Umeå och Lund. Jag har hela tiden haft målet att när jag blir frisk då blir jag gamla vanliga Jenny med många bollar i luften som aldrig ens tänker på att jag är sjuk och det har jag sagt många gånger åt Tobias " Att snart snart då blir det som vanligt igen". Men tyvärr kommer jag aldrig bli den tjejen igen. Jag kommer alltid att leva med rädsla att tänk om det händer och jag har alltid reservplaner ifall jag ska iväg nånstans eller om jag känner mig lite risig. Ibland berättar jag till dom jag är med att nu är läget såhär eller så håller jag tyst och håller andan istället. Jag vet att dom i min närmsta krets också gör så i smyg men vi talar inte alltid öppet om det. Förhoppningsvis så lättar det så småningom när man börjar känna sig tryggare. Men den tjejen jag var för 3 år sen hon kommer aldrig tillbaka. Det har hänt för mycket och jag kommer aldrig se mig som en frisk person igen utan jag får leva med mitt hjärtfel och göra det bästa av situationen. Jag är väldigt glad att jag har kunnat få ha ett så bra liv som jag har haft och jag har verkligen levt mitt liv. Jag menar inte att mitt liv är över nu men jag är mer försiktigare och jag tänker mer. Jag pressar mig själv inte lika mycket. Sen är det ju så att man blir äldre och klokare och när man har fått vara med om så mycket så uppskattar man mer livet. Sen att jag kanske inte är världens bästa på att höra av mig och inte far och hälsar på folk. Det är inte för att jag vill men det är lite som att jag gömmer mig men jag ska bli bättre det måste bara få ta lite tid. Nu har jag fått må bra i en hel månad och bara det är ju otroligt skönt men än ropar jag inte hej,

Ligger i sängen och bara myser känner känslan av att få vara ledig i 2,5 dagar underbart. Solen lyser igenom fönstret och det verkar bli en härlig lördag. :) Ligger och lyssnar på kärlekslåtar och saknar min andra hälft som är ute i skogen hela helgen. Det pirrar till i magen bara jag tänker på han och jag är så glad att jag har han i mitt liv. Tänk att man kan älska nån så mycket och att man ännu är nykär det är helt underbart. :)

Sitter och funderar om livet, typ vad man ska bli när man blir stor? Det är ju alltid den evig frågan.. Jag vill ju så mycket men ändå så tvekar man? Det är för att man lever i den här förbaskade trygghetsbubblan. Jag har funderat mycket, oja och speciellt när man ligger på sjukhus inte nu för att jag har legat där nyligen men typ i våras. En del av mig vill öppna eget företag och den andra delen av mig vill plugga till sjuksköterska. Jag har varit till 98% säker på att jag vill gå en spa utbildning i Stockholm hade ju varit skit kul och jag älskar ju allt som har med det och göra, man skulle typ vara i himmelriket varje dag. Men sen lockar sjuksköterska det ligger mig varmt om hjärtat, det är ett så varierande jobb och där får man vara med om mycket både tråkiga saker men även glädjande saker det tror jag väger upp mycket, plus att det är ett väldigt bredutbildning och man kan även jobba utomlands. Jag måste suga på karamellen och lita på min magkänsla för jag känner att nu är det dags att göra nått och inte bara och sitta och drömma. Nu kan man ju inte skylla på sjukskrivningen heller.