Rädsla.
Sen jag och Tobias träffades för två år sen, har jag varit sjuk. Han har aldrig fått uppleva den tjejen. Jag vet inte hur många gånger vi har fått åka in och ut på akuten jag har tappat räkningen och alla samtal med doktorer både här i Gällivare, Umeå och Lund. Jag har hela tiden haft målet att när jag blir frisk då blir jag gamla vanliga Jenny med många bollar i luften som aldrig ens tänker på att jag är sjuk och det har jag sagt många gånger åt Tobias " Att snart snart då blir det som vanligt igen". Men tyvärr kommer jag aldrig bli den tjejen igen.
Jag kommer alltid att leva med rädsla att tänk om det händer och jag har alltid reservplaner ifall jag ska iväg nånstans eller om jag känner mig lite risig. Ibland berättar jag till dom jag är med att nu är läget såhär eller så håller jag tyst och håller andan istället. Jag vet att dom i min närmsta krets också gör så i smyg men vi talar inte alltid öppet om det.
Förhoppningsvis så lättar det så småningom när man börjar känna sig tryggare. Men den tjejen jag var för 3 år sen hon kommer aldrig tillbaka. Det har hänt för mycket och jag kommer aldrig se mig som en frisk person igen utan jag får leva med mitt hjärtfel och göra det bästa av situationen. Jag är väldigt glad att jag har kunnat få ha ett så bra liv som jag har haft och jag har verkligen levt mitt liv. Jag menar inte att mitt liv är över nu men jag är mer försiktigare och jag tänker mer. Jag pressar mig själv inte lika mycket.
Sen är det ju så att man blir äldre och klokare och när man har fått vara med om så mycket så uppskattar man mer livet. Sen att jag kanske inte är världens bästa på att höra av mig och inte far och hälsar på folk. Det är inte för att jag vill men det är lite som att jag gömmer mig men jag ska bli bättre det måste bara få ta lite tid.
Nu har jag fått må bra i en hel månad och bara det är ju otroligt skönt men än ropar jag inte hej,
Kommentarer
Trackback
