Jenny

Jag är så uppspeedad så jag vet inte vars jag ska ta vägen. Det är så mycket känslor på en och samma gång. Jag har på riktigt en sån dödsångest, känns ibland som att jag inte får luft och ibland vill jag bara kräkas det är lite ångest. Men vem skulle inte vara nervös?!? 

 

Enligt mina läkare så stressar jag upp mig i onödan, dom peppar mig att allt kommer gå bra så jag får väl lita på dom. 

 

Google vågar jag inte ens gå in på och läsa det ger bara mer ångest och det är det sista jag vill ha. 

 

Ska försöka göra så mycket roligt som jag bara kan den här helgen så jag får lite annat att tänka på. 

 

Tyvärr så törs jag inte gå till graven och tända ljus då det alltid brukar trigga igång hjärtat och det vill undvika. Jag vet att pappa förstår mig. 

I tisdags kom äntligen det efterlängtade telefonsamtalet vi har ett datum om två veckor. Jag har gått och väntat på det här i flera månader och nästan gett upp hoppet. Förstå glädjen? Jag grät,skakade,log med hela ansiktet,hoppade jämfota :) Sån otrolig lycka och en stor sten föll från mitt bröst. Men nu gäller det att ladda om och hitta kämparglöden till max. 

 

Tänk att lilla jag från Gällivare ska till London för en hjärtoperation det känns så konstigt och väldigt läskigt på samma gång. 

 

Nu vet jag också att jag kämpar själv, jag måste föra min talan själv. Pappa är inte med mig fysiskt den här gången, men i mitt hjärta är han med mig. Jag ska fixa det här! Jag vägrar att ge upp nu. 

 

Dom här dagarna framöver tänker jag peppa mig och göra sånt som gör mig glad. Lyssna musik,se roliga serier och umgås med folk som jag tycker om. Alla andra mindre roliga saker läggs åt sidan nu måste jag fokusera på mig själv och min hälsa.

 

Såklart har jag andra i min närhet som peppar mig och kämpar med mig, men det var alltid nått speciellt när pappa följde med mig. Jag kunde släppa kontrollen och bara vara sjuk. 

 

❤️

Jag känner mig helt slut i hela kroppen,tårarna bränns under ögonlocken,matlusten är bortblåst och det lilla jag får i mig får jag kväljningar av. 

 

Jag tror det är så här för att jag har gått och spänt mig i flera månader och försökt vara stark och tänkt mycket på andra än vad jag har jag tänkt på mig själv. Igår släppte det lite grann och jag hoppas att det blir bra av det här tillslut. 

 

Nästa vecka ska jag förhoppningsvis åka bort och få tänka på mig själv. Jag måste få ladda batterierna. 

 

Iår var halloween annorlunda. Åkte i fredags till kyrkogården och jag har alltid hört att det är så vackert där och att hela kyrkogården verkligen lyser upp. Men oh my good vad vackert det var jag tappade andan, så himla fint! Jag går alltid en liten omväg när jag ska till pappas grav så jag hinner samla mig lite. När vi närmades oss graven och jag såg alla ljus som lyste på hans grav då kom tårarna det var så vackert men ändå så sorgligt och man tänker alltid varför han?

 

Saknaden blir bara större för varje dag som går, man tänker alltid när ska det kännas lättare? Tycker bara att det blir värre för varje dag som går...Men jag ska kämpa för mig och för pappa!