Jenny

På tisdag klockan 8.30 stämplar jag in på jobbet för första gången 9 månader. Förstå att i 9 månader har jag varit hemma lika länge som man har en bebis i magen. Nu har ju inte jag haft en bebis i magen, utan jag har istället kämpat mot min sjukdom, sorgen. Det har varit mörka månader, många tårar,många nätter som man har legat sömnlös. Men nu börjar det se lite ljusare ut. Och det känns skönt att börja få in vardagen i livet igen.

 

Nu kommer jag inte kunna gömma mig lika lätt för folk om jag känner mig lite deppig. Tidigare har det ju varit så lätt och skylla på orken vilket jag har gjort ibland när jag ska ha träffat nån, då har jag istället lagt mig i soffan och tittat tv. Jag avskyr stora folksamlingar allt som har med kalas ocksånt har jag verikligen undvikt för det har varit så jobbigt. Men nu måste jag kliva upp och gå till jobbet och där måste jag vara glad det är ett sånt yrke jag har. Men det är med pirr i magen. Den största rädslan jag har nu är om en kund skäller ut mig, hur reagerar jag då? Det kan bli lite vad som helst tror jag. Men jag ska försöka bita ihop. 

 

Jag tänker inte sopa sorgen under matten bara för att jag ska arbeta jag tänker sörja den så länge jag behöver det. Jag är inte en sån person som bara kan sopa under mattan och tro att det löser sig. Jag behöver få prata,prata,prata och gråta. Det tänker jag göra så länge jag behöver. 

 

Det blir nog bra det här. Jag behöver få lite distans och få vara bara vuxna Jenny. 

Äntligen har jag nått positivt att berätta, det kanske är på tiden. :)

 

Ibörjan av Mars ska jag åka med hjärtebarnsföreningen till Åre där vi ska ha konferens, åka skidor och samtala. Vet ni hur underbart det känns? Äntligen få träffa folk i sin egen ålder som har ett hjärtfel. En hel helg med likasinnade som också har gått igenom hjärtoperationer, fått bakslag, krigat för sin rätt. 

 

Der blir nog jätte bra det här!

Så mycket tankar som snurrar i huvudet och speciellt på nätterna. Alla hemska bilder kommer tillbaka om och om igen, jag vill bara att det ska försvinna. Jag vill få sova en hel natt utan att ta en sömntablett eller drömma mardrömmare. 

 

Jag försöker verkligen gå vidare och försöker tänka positivt men det är så jävla svårt. Jag tynger ner folk i min omgivning och allt är bara svart runt mig men vad ska jag göra? Tro mig jag hade aldrig i hela mitt liv viljat vara i min situation, jag hade viljat ha min pappa här och fått vara frisk. Men nu är det så här. 

 

Ibland hade jag bara viljat få åka iväg eller bo borta nånstans ett tag i en annan stad bara för nån månad få verkligen ta tag i mina tankar och känslor och framförallt bara tänka på mig själv. Fast det kallas väl för att fly från sina känslor? 

 

På måndag börjar jag jobba igen, det är med en skräckblandad förtjusning det har gått en lång tid sen jag jobbade sist. Mycket nytt folk och nya saker att lära sig. Blir säkert bra tror jag behöver få in lite rutin i vardagen igen. 

 

Återigen ett depp inlägg men det är så här jag känner och det hjälper mig att få skriva av sig lite. 

Nu har det gått lite mer än 1 månad sen jag kom hem från London. Än så länge ser det bra ut, men jag ropar inte hej än. Tar det väldigt lugnt med aktiviteter och är ännu mycket hemma. Det har ju varit mycket hjärtrusningar det senaste året, så det har satt sig på psyket tyvärr. Men jag tar en dag i taget och försöker leva här och nu! 

 

London i sig var väl sådär och jag känner inte för att åka på nån weekend dit. Det kan ju vara också för att jag var där på tråkigheter och hade en sån enorm dödsångest när jag var där. Var livrädd för själva ablationen och hade räknat med att jag skulle dö. Jag var nog lite drama queen där, men där och då var det verkligen hemskt. Ett annat land och ett annat språk och ett sjukhus som var väldigt gammaldags då kände man sig inte sådär jätte kaxig direkt. 

 

Den känslan jag hade när jag vaknade upp från narkosen och fick se Tobias och Dennis den var helt obeskrivlig det var så mycket känslor på en och samma gång. När jag äntligen fick ringa till mamma och säga "Jag lever" då brast det för mig. 

 

Nu ska jag bara försöka fokusera på bra saker och försöka njuta av att jag får må bra. Förhoppningsvis börjar jag jobba till veckan och det känns skönt jag behöver få komma ut och få lite stimulans. 

Nu har det gått lite mer än 1 månad sen jag kom hem från London. Än så länge ser det bra ut, men jag ropar inte hej än. Tar det väldigt lugnt med aktiviteter och är ännu mycket hemma. Det har ju varit mycket hjärtrusningar det senaste året, så det har satt sig på psyket tyvärr. Men jag tar en dag i taget och försöker leva här och nu! 

 

London i sig var väl sådär och jag känner inte för att åka på nån weekend dit. Det kan ju vara också för att jag var där på tråkigheter och hade en sån enorm dödsångest när jag var där. Var livrädd för själva ablationen och hade räknat med att jag skulle dö. Jag var nog lite drama queen där, men där och då var det verkligen hemskt. Ett annat land och ett annat språk och ett sjukhus som var väldigt gammaldags då kände man sig inte sådär jätte kaxig direkt. 

 

Den känslan jag hade när jag vaknade upp från narkosen och fick se Tobias och Dennis den var helt obeskrivlig det var så mycket känslor på en och samma gång. När jag äntligen fick ringa till mamma och säga "Jag lever" då brast det för mig. 

 

Nu ska jag bara försöka fokusera på bra saker och försöka njuta av att jag får må bra. Förhoppningsvis börjar jag jobba till veckan och det känns skönt jag behöver få komma ut och få lite stimulans.