Jenny

Nu har det gått lite mer än 1 månad sen jag kom hem från London. Än så länge ser det bra ut, men jag ropar inte hej än. Tar det väldigt lugnt med aktiviteter och är ännu mycket hemma. Det har ju varit mycket hjärtrusningar det senaste året, så det har satt sig på psyket tyvärr. Men jag tar en dag i taget och försöker leva här och nu! 

 

London i sig var väl sådär och jag känner inte för att åka på nån weekend dit. Det kan ju vara också för att jag var där på tråkigheter och hade en sån enorm dödsångest när jag var där. Var livrädd för själva ablationen och hade räknat med att jag skulle dö. Jag var nog lite drama queen där, men där och då var det verkligen hemskt. Ett annat land och ett annat språk och ett sjukhus som var väldigt gammaldags då kände man sig inte sådär jätte kaxig direkt. 

 

Den känslan jag hade när jag vaknade upp från narkosen och fick se Tobias och Dennis den var helt obeskrivlig det var så mycket känslor på en och samma gång. När jag äntligen fick ringa till mamma och säga "Jag lever" då brast det för mig. 

 

Nu ska jag bara försöka fokusera på bra saker och försöka njuta av att jag får må bra. Förhoppningsvis börjar jag jobba till veckan och det känns skönt jag behöver få komma ut och få lite stimulans.