Jenny

Man glömmer så lätt vad man har varit med och lever livet i 380 man ska fara hit och dit. Prestera bra på jobbet, vara en bra vän,flickvän,dotter,barnbarn,syster. Jag försöker verkligen leva som jag alltid har gjort innan jag blev sjuk men kroppen säger stopp mycket tidigare nu. Några veckor klarar jag av det sen åker jag på förkylning och ligger halvt döende och undrar varför varför? 

 

Jag tror jag vet vad största boven är och det är jobbet, det är stressen, prestations ångesten. Jag har aldrig riktigt kom in där nu sen jag började igen. En del av mig kan bli lite ledsen av det för jag vet att jag kan så mycket mer men allt blir bara fel, andra delen av mig står redan utanför Coop och väntar på nått annat. 

 

När man har varit i helvetes karusellen vill man aldrig mer in i den. Den ångesten som jag får ibland är så hemsk jag vill bara gråta, slåss men mest vill jag bara fråga varför? Folk säger att tiden läker alla sår bullshit vill jag säga till dom människorna. Likdant är det att när det har gått 1 år så blir allt mycket bättre. Eeeh nej det blir det inte saknaden blir bara större och det gör lika ont i hjärtat om inte mer. Jag hoppas att jag en dag kan få känna mer glädje till livet och kan tillåta mig själv att skratta lite mer.